Ett virrvarr av kullerstensbelagda, bilfria gränder som snirklar sig upp, ned, in, ut och så tillbaks igen får mig till slut att gå vilse.
Det gör sannerligen ingenting alls.
De vackra gränderna i Mandraki får det att kännas som att jag klivit rakt in i en saga. På båda sidor om den smala gatan står hus i allsköns färger och former. Vissa tycks ha stått här i hundratals år. Några har åldrats vackert och andra har blivit till ruiner. Det som tidigare var någons kök eller sovrum har nu fyllts av späda fikonträd vars rötter grävt sig ned mellan hålen i husgrunden.
Det är varmt.
Från balkongerna prunkar pelargoner i rött och rosa.
Någon lagar mat. Doften av oregano, citron och olivolja snirklar sig ut genom det öppna fönstret.
Det doftar Grekland.
Från ett annat fönster lite längre upp längs gatan kommer musik. En saktmodig blues letar sig nedför gatan tills den möter öron som vill lyssna. I den gassande värmen passar bluesen bra (jag skulle ändå inte orka att gå snabbare än rytmen, tänker jag).
Och precis runt nästa krök hittar jag en skylt som består av fastspikade brädor på en pinne. På brädorna står vackert skrivna namn på väsentliga knutpunkter och byggnader.
De pekar tydligt i olika riktningar.
En av dem leder dit jag är på väg.
Lägg till kommentar
Kommentarer