Jag kom till Vathy och gick först till ena delen av byn som ligger på den högra sidan, för att komma dit måste man egentligen vada en bit i havet. För att undvika vadandet så - på vägen dit klättrade jag över några stenmurar och ginade över en parkering och genom en minimal gränd på baksidan av en taverna. Begick trespassing minst tre gånger är jag rädd.
På den högra sidan av Vathy finns en vacker kyrka ute på en pir och passerade man i en liten tunnel genom kyrkan så uppdagade sig plötsligt två fina tavernor på den andra sidan. På den ena av dem fanns menyn handmålad med vita bokstäver på en stor blå skylt som var uppspikad på väggen
Längsmed tavernorna finns en strand så jag tog ett dopp i det kristallklara havet. Satte mig sen vid ett bord med tårna i vattnet. Beställde en lätt lunch och njöt av lugnet och utsikten över den glittrande bukten.
Vågorna gick fortfarande långt upp på land trots att vinden lagt sig efter den storm som varat i tre dagar. (Det hör till saken i vad som komma skulle.)
Länge satt jag där på tavernan och njöt. Till slut bestämde jag mig för att ta mig till den vänstra sidan av Vathy där det ligger en stor gyllengul sandstrand. Så jag började gå och försökte mig på genvägen på land även på tillbakavägen.
Men se det gick inte. Nu hade tavernan låst grinden till den lilla bakgatan. -"Finns det någon annan väg till andra sidan Vathy och busshållplatsen?" frågade jag försynt.
- "Ela, thallassa!" svarade vad jag tror var ägarinnan (thalassa betyder hav) så det var bara att vada. Det gick utan problem även om klänningen blev blöt nedtill. Efter första vadningen kommer man till flera tavernor och man kan gå på deras terrasser - en liten bit - men sen är det havet igen. Jag drog upp klänningen och knöt ihop den med en av mina hårsnoddar.
Till en början gick vadandet bara bra även för mig
Vågorna slog mot den kalkade "muren" på min ena sida (det var nog egentligen en mur till en balkong/uteplats) och det var halt på stenarna. Jag försökte ta mig fram i knädjupt med vågor som stänkte upp över mig. I min tygväska hade jag min telefon och väskan började bli våt. Jag höll upp väskan på raka armar ovanför huvudet för att rädda min telefon. Vilket fick till resultat att det blev ännu svårare att gå.
Min redan onda fot värkte ännu mer. Nej, det här går inte tänkte jag.
Jag vände tillbaks och hamnade efter en stund på en taverna (tydligen en känd sådan skulle det visa sig) som hette Manolis. Jag hade ju redan ätit en lätt lunch på den högra sidan och var mätt. Frågade ödmjukt om det var ok att ta bara en öl trots rusningstid för grekisk lunch.
Killen tittade på min blöta och uppknutna klänning, min vilda blick och - efter bad och blåst - vindrufsiga frisyr (det var ett under att de ens vågade släppa in mig) skrattade och sa "I will arrange something for you". Så placerade han mig vid servitörernas bord där de sitter och röker när det är lugnare (ni som regelbundet reser till Grekland vet vilken typ av bord jag menar).
Vid det här laget hade jag givit upp alla tankar på att ta mig till den gyllengula stranden. Och lika nöjd för det var jag där jag satt och pustade ut i godan ro.
Så fin taverna att hänga på (i mitt fall denna dag blev det med servitörerna)
Plötsligt kommer det ett TV-team instormande (se bilder nedan). Jo jag tackar jag! raskt försökte jag fingerkamma vindrufset, dra gummisnodden ur klänningen så den skulle nå en anständig - om än dyngsur - längd och samtidigt le mitt mest bedårande leende.
Tänk om de gjorde ett program om turismen i Vathy och nu tänkte filma oss turister på tavernan?!
Ve och fasa!
(Jaja, jag är medveten om att jag i stundens hetta nog överskattade min egen betydelse i sammanhanget.)
Man kan också tänka sig att teamet på ett professionellt sätt tyckte det vore dålig och oetisk journalistik att intervjua det tokiga kjoltyget med håret på ända och dyngsur klänning (som fick sitta vid servitörernas bord under noggrann uppsikt av desamma).
Jag frågade servitörerna vad teamet gjorde där och fick inget tydligt svar.
Nåväl, där satt jag och försökte le världsvant tills dess att mungiporna nästan fastnade vid örsnibbarna.
Filmteamet struntade fullständigt i mig även fortsättningsvis och pratade med några av de andra gästerna. Jag drack upp min öl och begav mig snart vidare.
Nästa utmaning för min del blev att att ta mig till busshållplatsen ovanför byn utan att begå trespassing en gång till. Det gick bra då ingen vadning krävdes på land =)
Den, för Manolis taverna, så typiska lerugnen. Det är den vita "bollen" du ser i bild.) Där grillas det godsaker på helgerna i högsäsong.
Här filmas det men men tack och lov inga "fifteen minutes of fame" för mind del
(När jag pratade med en fransyska som rest hit under många år berättade hon att strandremsan nedanför tavernorna försvunnit alltmer år från år och blivit smalare och smalare. Och att nya hotelll låst access till den vägen till stranden. Om detta stämmer eller inte har jag ingen aning om.)
Vathy är hur som helst alldeles underbart och en dag då vågorna inte går så långt upp på land och min fot inte gör så ont så skulle det inte vara några som helst problem att vada både från öst till väst och från norr till söder. Det är jag övertygad om.
Jag kan absolut tänka mig att bo några nätter i Vathy på min nästa resa till Sifnos. Byn ligger så vackert i den stora bukten omgiven av berg. Vattnet glittrar ikapp med solen och där härskar det stora lugnet.
Vathy är som en egen liten värld i världen. En strålande vacker avkrok.
Ja så gick det till när jag fick en ny favorit under bokstavligt talat, rätt blöta omständigheter